Geologiskt världsarv
Höga Kusten från Slåttdalsbergets topp. Foto: Carolina Hillerdal
Läs mer om världsarvet Höga Kusten:
naturum Höga Kusten
Världsarvet Höga Kusten
Karta över världsarvet Höga Kusten
Klapperfält vid Slåttdalsberget. Foto: Carolina Hillerdal
Landhöjning
Den senaste istiden hade sitt centrum i Höga Kusten och pressade ned berggrunden med 800 meter när den var som tjockast. När isen började smälta, började berggrunden sakta resa sig igen och när isen lämnade området återstod 300 landhöjning för att berggrunden skulle återta den position den hade innan istidens början. Idag har landet har sig med 286 meter sedan istidens slut för 10 500 år sedan, och landhöjningen är fortfarande ca 8 mm per år.
Istiden och landhöjningen har lämnat spår i landskapet. Där havets vågor har spolat dåtidens stränder har det bildats kalottberg och klapperfält. Myrar och insjöar är rester av det som en gång var vikarna i ett hav. Den forna strandlinjen kallas Högsta Kustlinjen (HK), med den allra högsta punkten, 286 m ö h, på Skuleberget sydväst om nationalparken. I nationalparken hittar man högsta kustlinjen på ca 282 m höjd över nuvarande havsytan, vilket innebär att isen lämnade Skuleskogen ca 40 år senare än Skuleberget.
Kalottberg. Foto: Carolina Hillerdal
Slåttdalsberget var efter isens avsmältning ett långsträckt grund. All morän från berget sköljdes bort och sorterades av vågorna. De största stenarna förmådde inte vattnet flytta så långt och de blev kvar långt upp, medan de mindre stenarna, grus och sand kunde flyttas långa sträckor av vattnet, för att falla till botten i lugnare vikar. Stenarna slipades och samlades efter bergssidorna i form av klapperfält. Nationalparkens största klapperfält finns öster om Slåttdalsbergetberget. Du kan se det ovanifrån när du går leden söderut över Slåttdalsberget från Slåttdalsskrevan. Stenarna på klapperfälten är bevuxna med bland annat kartlav, medan större växter och träd fortfarande efter tusentals år har svårt att få fäste. På klapperfältet vid Höga Kustenleden mellan Kälaviken och Slåttdalsmyren syns tydligt strandvallarna efter forna tiders stormvågor och isskjutning i klapperfältet. Huggormar trivs bland de solvarma stenarna.
Kalottberg
När du går längs slåttdalsmyren har du i nordväst utsikt mot ett av nationalparkens kalottberg. Sidorna är kala och en mössa av träd täcker bergets topp. När isen lämnade Höga Kusten var kalottbergen små öar som stack upp ovanför havsytan. Isen lämnade efter sig morän, som spolades bort från bergets sidor. Där vågorna inte kom åt, låg moränen kvar, och här har träden fått fäste.
Avsnörda havsvikar
Slåttdalsmyren var en gång den innersta delen av en havsvik, som snördes av till en sjö när landet höjdes. En klappervall i myrens södra del bildar en barriär som effektivt stängt av myren. Allteftersom landet höjs, växte sjön långsamt igen till en myr. Även Tärnettvattnen har en gång stått i förbindelse med havet. Ett nutida exempel på avsnörning av en havsvik är Salsviken, där endast en smal kanal återstår, som förbinder viken med havet.
Slåttdalsskrevan. Foto: Carolina Hillerdal
Nordingrågranit
Den röda graniten Nordingrågranit av rapakivityp, är den dominerande berggrunden i Skuleskogen. Rapakivi sägs betyda "rutten sten" på finska och syftar på att den lätt vittrar sönder. Den här typen av granit spricker upp både på längden och tvären, ofta i fyrkantiga block. Berggrundens benägenhet att spricka upp har bidragit till den mängd av klapperfält som finns i Höga Kusten. När du går över hällarna kan du ibland se ett grovt rött grus, som bildats av söndervittrad nordingrågranit.
Slåttdalsskrevan
Slåttdalsskrevan är resultatet av hundratals miljoner år av geologiska processer. Berggrunden består av nordingrågranit. Där skrevan nu gapar tom bildades för 1200 miljoner år sedan en diabasgång. Den lättvittrade diabasen har eroderats bort och säkert har flera istider och efterföljande ishav och landhöjningsprocesser hjälpt till att rensa ut skrevan.
871 86 HÄRNÖSAND Fax: 0611-34 93 72