Kulturspår
Bronsåldersröse i kustskogen. Foto: Carolina Hillerdal
Kuströsen
De äldsta spåren av mänsklig närvaro i Skuleskogen utgörs av bronsåldersrösen utmed kusten i närheten av Näskefjärden. De flesta rösena anlades under yngre stenåldern, ca 1500-500 f Kr. Från den här tiden har dock inga boplatser hittats i området, och man vet därför mycket lite om människorna som bodde här. Det kan ha varit en liten grupp som jagade och fiskade längs kusten och hade sin bosättning längre inåt land. Gravrösena består av en eller två hällkistor täckta med sten. Endast några få gravfynd har påträffats, troligtvis har gravarna fått besök av gravplundrare. När gravrösena byggdes låg de vid strandlinjen. Idag ligger de en bit in i skogen, landhöjningen har lyft dem ca 30-55 m över dagens havsnivå.
Fäbodliv och samer
Fäbodlivet har en lång tradition i Sveriges skogrika delar, och kan ha funnits i Skuleskogen redan på medeltiden. Till fäboden tog man djuren för sommarbete. Det var framför allt kvinnorna som flyttade till fäboden. Hela sommaren arbetade de med att kärna smör, ysta ost och samla vinterfoder till djuren. Av de fem fäbodställen som fanns i Skuleskogen, Nylandsbodarna, Ytterbölesbodarna, Norrsvedjebodarna, Gammbodarna, var det endast Gammbodarna, som 1867 flyttades till Näskebodarna, som användes inpå 1900-talet. Näskebodarna nyttjades fram till andra världskriget. Det var framför allt byarna norr om Skuleskogen som hade sina fäbodställen här. Påverkan på skogen var ganska begränsad under fäbodtiden. Framförallt nyttjades den till skogsbete. Runt fäbodställena fanns ängsmarker som idag finns kvar vid Norrsvedjebodarna (Skrattabbortjärn) och Näskebodarna. Ännu idag är floran rik på de gamla ängsmarkerna. Även myrslåtter förekom, vilket Slåttdalsmyrens namn påminner oss om. Svedjebruk användes i liten skala, främst för att åstadkomma bättre bete. Några av de gamla fäbodstigarna utgör de leder som dagens nationalparksbesökare färdas på.
Skuleskogen utnyttjades även som renbetesmark under flera århundraden. Den sista renhjorden skall ha setts i området 1919.
Yxhugg i äldre tall. Foto: Carolina Hillerdal
Skogsindustri och avverkningar
Den största påverkan som människan har haft på skogen är avverkningarna som skedde under 1800-talets andra hälft. Skogen hade då kommit att bli en viktig råvara i industrin, och många sågverk byggdes upp. Till att börja med var det dimensionshuggning som användes som avverkningsmetod. De grövsta stammarna, ned till en viss minimidiameter avverkades. I jakten på grova stammar avverkades äldre träd långt in i skogarna, där det tidigare inte funnits något intresse att avverka. Endast i den mest otillgängliga terrängen fick de grova träden en fristad. Så småningom, då de grova träden minskade i antal, sänktes kraven och även träd av mindre dimensioner avverkades. De kraftiga avverkningarna som skedde fram till 1900 har gjort att skogen är relativt ung ur ett biologiskt perspektiv. Större delen av träden har en ålder på enbart 100-150 år, medan det vid inventeringar har hittats tallar som nått en ålder av 500-600 år.
Många av de grova döda stammar som finns i skogen, är märkta med yxhugg. Troligen har skogshuggarna med ett hugg tagit reda på om stammen varit rötad, och ratat de stammar med röta i. Dessa stammar utgör idag ett viktigt inslag i skogen, då de är livsmiljö för många insektsarter. Under 1920- och 1930-talen användes även sk luckblädning, då mindre hyggen togs upp. Detta var en omstridd avverkningsmetod, och många gånger blev ofta återväxten dålig i dessa luckor. Förutom luckblädningen och några hyggen i senare tid, de sista skedde när nationalparken redan var bildad, har skogen under 1900-talet sluppit större ingrepp från avverkningar.
Nationalpark
Idag nyttjas inte längre Skuleskogen för vare sig skogsbruk eller fäbodliv, men väl av de tusentals turister som besöker nationalparken varje år. När nationalparken först bildades, räknade man med maximalt 1000 besökare per år. Nu har siffran 20-dubblats och fler turister hittar hit för varje år.
871 86 HÄRNÖSAND Fax: 0611-34 93 72