Gränsland och ytterligheter

Fjällnejlika. Foto: Carolina Hillerdal

I Skuleskogen hittar du en av kustlandets få återstående storskogar. Här kan du vandra i dagar, njuta av frodiga bäckskogar med granskogens alla arter eller gå upp på bergen och undersöka gammeltallarnas insektsgnagda stammar. Trots att Skuleskogen påverkades av de avverkningar som skedde under 1800-talets andra hälft ger skogen en känsla av urskog. Större delen av skogen har idag en ålder på 100-150 år, vilket inte är en så hög ålder biologiskt sett. På hällmarkerna har man vid inventeringar funnit enstaka tallar med en ålder på över 500 år. Runt om i skogen, bland annat runt Tärnettvattnen, kan du se kolade stubbar. Det är spår av de bränder, som var ett naturligt återkommande inslag i skogen förr i tiden.

Botanister har sedan 1700-talet fascinerats av Skuleskogen och övriga Höga kusten. Här är växtligheten ovanligt frodig i lövträdsrika sluttningar och bördiga dalgångar är gynnsamma för jordbruk. Ångermanland är sedan gammalt känt som ett landskap där många sydliga växter når sin nordgräns, vilket gör Skuleskogen botaniskt spännande. Här finns både fjällväxter kvar sedan den kalla tiden efter istiden och sydliga lundväxter finns kvar som en relikt från värmeperionden för ca 5000 år sedan. Då bredde lövskogar ut sig här. Idag finns enstaka lönn, hassel och lind kvar. De växer vid de så kallade sydväxtbergen, där solinstrålningen värmer upp bergväggen och skapar ett gynnsamt lokalklimat. Skogssallad, stinknäva och skogssvingel är andra sydliga växter i parken.

De nordliga och alpina arterna återfinns i Skuleskogens nordsluttningar och raviner. Fjällskära, fjällnejlika och fjälltolta växer i nationalparkens kärva lägen. Klynnetåg är vanlig i fjällen på utsatta platser. I Skuleskogen finns den i Slåttdalsskrevan och uppe på Slåttdalsberget. Mindre bestånd av kambräken, som är vanlig i fjällen men ovanlig så här långt söderut, finns strax norr om Fjällälvdalsmyran och vid den västra entrén.

En av nationalparkens riktiga rariteter är långskägglaven. På äldre granar i nordsluttningar kan man hitta långskägg och andra arter som trivs i skog med jämn och hög luftfuktighet. Långskägget påverkas negativt av avverkningar och är idag mycket ovanlig. Långskägglaven har blivit nationalparkens symbol.

Långskägg. Foto: Thomas Rydqvist

Naturtyper

Skuleskogen domineras av frodig granskog i bäckraviner och dalar, och av karga hälltallmarker i de högre delarna. Även myrar och våtmarker är vanliga, både i skogen och uppe på hällarna. Klapperfält, kalottberg och Slåttdalsskrevan beskrivs närmare under geologi.

Hällmarkerna
Bergen i skuleskogen låg under vatten när isen lämnade området för 10 500 år sedan. Endast några toppar stack upp som små öar i ishavet. När landet reste sig spolades bergen rena av vågorna. Hällarna är än idag karga och nästan kala på vegetation. Högst upp på bergens hällmarker finner du knotiga tallar, lavar och mossor och en och annan björk. I sänkor och längre ned täcks marken av ris och lavar. Ljung, lingon, blåbär, renlavar och islandslav är vanliga.

Kryptallen på Slåttdalsberget hukar sig för vinden. Foto: Carolina Hillerdal

Klimatet på hällarna kan vara kallt och blåsigt. Ofta ligger vintern kvar längre i Skuleskogen än runt omkring på grund av den stora höjden över havet, nära 300 m för de högsta topparna. Men den nakna berggrunden gör också att det blir mycket varmt och torrt på sommaren. Där det inte finns någon skuggande vegetation, värmer solen upp berget, som kan hålla kvar värmen länge. Särskilt kala sydvända hällar och sluttningar får ett varmare klimat. Det ger upphov till bland annat de torra varma tallskogar, som är viktiga för många insekter. I glesa tallskogar med stor solinstrålning och stora döda träd, trivs många insekter som lever i den döda veden. En sådan, som blivit en riktig kändis på senare tid, är jättepraktbaggen.

Jättepraktbagge. Foto: Carolina Hillerdal

Jättepraktbaggen föredrar stora skadade eller döda tallar. Den kan bli upp till tre centimeter lång och är en av våra större skalbaggar. Jättepraktbaggen känns lätt igen på den glänsande randiga kroppen och du hör den när den kommer flygande. Eftersom mängden död ved har minskat kraftigt i skogarna sedan det industriella skogsbruket tog fart, har också jättepraktbaggen och många andra insektsarter som lever i död ved, minskat kraftigt. När jättepraktbaggen återfanns i Skuleskogen under en översiktligt inventering, trodde man att den var helt försvunnen från Sverige. I många av de tallstammar där jättepraktbaggen hittades, finns även gamla yxhugg i stammen på trädet. Troligen har skogshuggarna gjort ett yxhugg i trädet för att ta reda på om stammen var rötad inuti. De rötade stammarna ratades, och fick stå kvar. Just dessa stammar har sedan blivit mycket viktiga för insekterna.

Fyndet av jättepraktbagge ledde till mer inventeringar, och nu har den fått sitt eget åtgärdsprogram, där det beskrivs hur arten skall övervakas och vilka åtgärder som behövs för att bevara den. Under våren 2009 flögs brandskadade stockar ut till platser där baggen har hittats. De här stockarna skall hjälpa arten att överleva till skogen själv har hunnit producera ny död ved. Läs mer om åtgärdsprogram.

Tretåig hackspett. Foto: Owe Källström

Granskogen
Granskogen är hällmarkernas motsats. Granarna är storvuxna och vegetationen frodig med ormbunkar och höga örter. Det jordlager som efter istidens slut spolades bort från bergstopparna, kom så småningom att lägga sig längre ner i dalarna, där vattnet var lugnare. Marken här är näringsrik och ger upphov till den frodiga vegetationen. I många av ravinerna rinner bäckar, som fylls på av regnvatten och snösmältning. På sina håll är det mycket fuktigt, och små kärr med orkidéer finns mellan träden. Granskogen är ett eldorado för hackspettar, och det är inte svårt att hitta spår av dem i form av hackspettsmedjor och hål i träden. Hackspetten letar föda under barken på träden, det är insekternas larver den vill åt. I skuleskogen finns flera hackspettarter, som större och mindre hackspett, tretåig hackspett och gråspett. Småfåglar och skogshöns som tjäder och järpe kan man också få se i skogen.

Tycker du att det ser skräpigt ut med en massa döda träd i skogen? Döda träd, eller död ved som det kallas på biologspråk, är mycket viktiga för mängder av insekter. Men också för svampar, mossor och lavar. Tittar du närmare på en död trädstam upptäcker du snart hur många olika arter som kan samsas på en liten yta. De lever alla av veden, som långsamt bryts ned. Död ved är ett mycket värdefullt inslag i skogen. I en naturskog finns träd i olika åldrar och olika trädslag, små och stora, levande och döda, till skillnad från produktionsskogen, där de flesta träd är lika gamla och av samma trädslag. Där trivs inte alls lika många olika djur och växter som i naturskogen.

Padda vid Skravelbäcken. Foto: Carolina Hillerdal

Vandrar du mot skrevan från norra entrén i Näske, passerar du Skravelbäckens vattenfall. Här kastar sig vattnet nedför klipporna. Paddor och den högväxta lila toltan trivs i den fuktiga miljön.

När Skuleskogen blev nationalpark tänkte man på att det skulle utgöra ett eget nederbördsområde. Det innebär att vattnet som rinner i bäckarna enbart har runnit genom Skuleskogen. Det har inte passerat vägar eller jordbruksmark, och tar på så sätt inte med sig föroreningar eller näringsämnen utifrån. Vattnet i bäckarna går att dricka, men gör det på eget ansvar!

Där marken är lite torrare växer oftast blåbärsris och mossor. På sensommaren finns blåbär, kantareller och Karl-Johan att plocka. Även björnen tycker ju som bekant om blåbär, och björnspår och björnspillning har setts i området runt Skrattabbortjärn.

Våtmarker

Slåttdalsmyren. Foto: Carolina Hillerdal

Slåttdalsmyren är den myr du ser när du vandrar mot Slåttdalsskrevan från södra parkeringen i Käl. Myren var en gång i tiden en havsvik, som snördes av till en sjö av klappervallen i myrens södra ände. Sjön har sakta växt igen och idag finns endast en liten vattenspegel kvar. Myrmarken byggs upp av torv från vitmossa. På myren växer pors, rosling och orkidéer. Köttätande sileshår lyser röd mot mossan. Slåttdalsmyren har fått sitt namn av att man förr i tiden slåttrade hö här, till vinterfoder för djuren.

I skogen finns många större och mindre myrar och våtmarker. Har du tur kanske du hittar en hjortronmyr.

Storsileshår. Foto: Carolina Hillerdal

Sileshår är en köttätande växt som växer på myren. Små flugor fastnar i den klibbiga vätskan på bladen. Köttätandet är en anpassning till det näringsfattiga livet på en myr. Från de små flugorna får växten kväve, som är ett viktigt näringsämne.

Havsstand och sjöar
Längs Skuleskogens stränder finns det både sandstrand, slipade runda stenar och bergshällar. Sandstränderna i Kälaviken och Salsviken har bildats då vågorna har sorterat och lagrat om sedimenten som spolats ned från bergen. I de lugnare vikarna samlades de mindre partiklarna. Livet på stranden, liksom på myren eller hällmarkerna kräver sina anpassningar. Växterna skall klara vågor och vind, saltstänk och en näringsfattig miljö.

På stränderna är strandvialen vanlig. Vialen är en ärtväxt som kan binda kväve direkt från luften. Strandrågen växer också på stränderna. Den har ett stort rotsystem, binder sanden effektivt. På de stenigare stränderna kan du se åkerbär, stenhallon och slåtterblomma.

Påfågelöga föredrar lila blommor som tisteln på bilden. Ögonen skall ha en avskräckande effekt på hungriga fåglar. Larverna utvecklas på nässlor. Tärnettholmarna.

Vid havsstränder och sjöar finns sjöfågel. Var försiktig så att du inte stör dem när de har ungar på våren och försommaren. Har du tur kan du se storskraken med sin kull vid stranden. I Tärnettvattnen brukar storlomen hålla till. Storlomens läte en sommarkväll ger en stämning av mystik och vildmark.

Påfågelöga. Foto: Carolina Hillerdal

Strandvial. Foto: Carolina Hillerdal

Tärnettvattnen. Foto: Carolina Hillerdal

Skriv ut sidan

Länsstyrelsen Västernorrland Tel: 0611-34 90 00
871 86 HÄRNÖSAND Fax: 0611-34 93 72